Jag somnade på fel sida igår. Min kväll bestod av hemlängtan och ångest. Jag saknar Sundsvall, min familj, mina vänner och min underbara Emil. Jag somnade med en klump i magen och hoppet om att morgondagen skulle kännas bättre. Jag vaknar på fel sida. Mitt humör kan inte bli mycket sämre. Jag inser sakta men säkert att jag har 237849 saker att göra idag och att tiden aldrig kommer att räcka till. Jag får ångest när jag loggar in på Swedbank och förstår att jag är en pengamissbrukare, jag har verkligen noll koll på min ekonomi och det ger mig återigen en stor klump i magen. Jag slänger ihop ett CV och känner ett starkt behov av extrajobb.
Mitt tal som ska vara klart imorgon bitti klockan 11 har jag såklart inte börjat med än, inte ens en början, inte ens en handling, inte ens ett ämne. 
Jag känner hur jag inte orkar mer, hur jag är nära på att ge upp även fast Sundsvall inte är mer än 2 dagar borta. Min telefon ringer och jag svarar. Det är min underbara pappa som ska till Agnes ikväll och tänkte hälsa på mig innan. Han kommer precis när jag behöver det som mest. Vid halv 3 anländer han och fy vad jag saknar honom. Helt plötsligt känns alla bekymmer så långt borta.

Förlåt till alla mina vänner för att jag är så urusel på att höra av mig. Ni ska veta att varje gång jag ser era namn dyka upp på mobilen så blir jag så fruktansvärt glad. Det är jobbigt att vara ifrån er, men det känns alltid så mycket bättre efter att jag har pratat mer någon av er. Ni är underbara!

Nu ska jag ta tag i mitt debatterande tal. Vad fan ska jag prata om? Nu måste jag rycka upp mig. Det här går inte!