Min dag har varit bra, sen blev den bajs. Jag sitter precis, just nu och tårarna var så nära som dom kunde komma. Men då loggar jag in på blogg.se och ser en kommentar av Nattis. Tårarna försvann och förvandlades istället till ett stort smile på mina läppar. Kommentaren är väldigt intern men jag uppskattade det!
Så tack Nattis, TACK SOM FAAAAN NATTIS! ( HAHAhAH OCKSÅ INTERNT, FERRY OCH EMMA FATTAR MED)

Jag har gått runt med världens mensvärk heeeela dagen, min stortå har åkt på nageltrång och så dum som jag är så går jag in i det sista och hoppas på att det ska bli bättre. Men efter dagens idrottslektion insåg jag att det bara blir värre.

Jag har samhällsprov imorgon. Jag kan inget, och då menar jag verkligen inget.

Inte ens dagens besök på birsta där jag inhandlade alla mina gobitar kan jag bli glad för. Eller jo, kanske lite. Leggisar, 2 par skor, en mössa, nagellack, 6 par örhängen, smink m.m. Det är rätt mycket att hurra för.

Men trotts detta så känner jag mig som ett litet barn som skulle behöva en jättekram, en klapp på axeln, en smekning på kinden och någon som säger att allt kommer att ordna sig.
Och nu kommer jag låta ännu töntigare, men jag vill att Emil ska komma hit och hålla om mig och ge mig den där jätte kramen, för jag saknar honom... Min fina, fina, fina älskling.<3

Nu måste jag rycka upp mig, det här går inte Anna. Jag ska nu krama om mig själv, ge mig själv en klapp på axeln, smeka min kind och upprepande gånger berätta för mig själv att allt kommer att bli bra. Sen ska jag plugga samhälle så att jag klarar provet imorgon.

KYSS OCH HEJ