Ibland förvånas jag över mig själv. Ena sekunden kan jag sitta likblek i ansiktet, illamående, panikslagen på ren svenska över att jag inte har något liv. Den andra sekunden kan jag ligga i min underbart sköna säng och kolla på Prison Break och inte alls känna någon som helst stress eller panik över att jag egentligen inte har något liv. Undra hur jag tänker där? Det skulle vara skönt och vara på ett stabilt plan i några timmar. Under dom timmarna vill jag inte klassa mig själv som vaken "lat", "bekväm" eller "panikslagen".

Man blir jävligt bekväm när man inte har så mycket att göra på dagarna, det kan jag faktiskt erkänna. Samtidigt som jag faktiskt inte har ett jobb så tycker jag, konstigt nog, att mina dagar är ganska stressiga ändå.
Ibland så måste jag städa..... ibland är jag med Emil.... ibland med mina vänner.... ofta kollar jag på PB(som jag sorgligt nog såg klart för tredje gången idag) ....ibland, väldigt sällan, får jag för mig att träna.... jag kollar på resor och drömmer mig bort till ett varmare land.... jag funderar väldigt ofta över min ekonomi...ibland är jag på min favorit leksaksbutik och gör några timmars jobb.... 

Som ni ser så är jag jävligt upptagen! När ska jag ha tid att söka jobb?

Somliga säger att det är bra med lite självironi, vilken tur för mig.

Innan veckan är över så lovar jag att jag ska ta tag i allt. Och när jag säger allt så menar jag naturligtvis jobb.
Ibland är jag så bekväm att jag inte ens känner ett jobb-behov. Vilken hemsk människa jag är. Jag vill ju ha pengar, så då måste jag ju jobba. Men om jag ändå bara gör av med alla pengar så spelar det ju ingen roll? I slutändan står jag ju ändå där utan pengar, eller?