Dagen började med världens halsont. Trotts det så drog jag på mig första, bästa kläder och begav mig mot JB. Halv 9 var jag på plats och höll det första talet på Svenska C som jag hade förberett på några snabba minuter, trotts det så blev jag nöjd över mitt framförande.
Halv 12 var skoldagen slut. Jag och Maria hoppade in i bilen och efter ett snabbt stopp på Ica och stopp hos Maria så var jag äntligen hemma. Jag hämtade täcket och drog på mig mjukisbrallerna. Här är klockan ungefär 12.00.
Om ni kollar på klockan så ser ni just nu att den är c.a 18.40. För er som ville veta så ligger jag fortfarande kvar på soffan, jag har rest mig härifrån max 5 gånger på dessa timmar.

Anledningen till min sega dag är för att jag har så sjukt ont i halsen och jag har varit och är trött som fan.
När jag har legat här på soffan har jag känt mig extra känslig, reprisen på Greys, Desperate housewives, tårar, tårar, tårar. Jag kände även en stor obehagskänsla, "jag är ensammast i världen", "kan man aldrig få vara glad?", "jag är fulast i världen", "är det någon som ens tycker om mig?", jag funderade vidare "vad är det för fel på mig?". Sen, helt plötsligt från ingenstans piper det till i mobilen. Jag trycker upp mitt nyinkomna sms "Kom ihåg att ta ut din P-ring idag." = Mens. Jag blir alltid lika glad över dessa sms som jag får en gång i månaden. Dom symboliserar inte enbart att jag ska ha mens, utan så mycket mer! Dom symboliserar att det inte är någonting fel på mig! Jag är bara mitt vanliga mensvrak, och så fort smset har kommit pustar jag ut, konstaterar att allt är bra igen, faran är över för denna gång, mitt humör har fått en förklaring. Nu är allt som vanligt igen, nu kan jag släppa tankarna och vara glad.